Namnet Palm
logo 2 anmalan varaprodukter 3
informationsmaterial2
varprislista 2
sbf big logo 0 telefon BOSBF
mail

Ett egendomligt Råda-testamente

 

I Norra Råda församling i Värmland fanns i slutet av 1700-talet en mycket originell präst vid namn Joachim Arnoldi Palm. Han var född i Karlstad den 31 okt. 1765 och son till en juvelerare. Palm blev student i Uppsala 1785 och prästvigd den 19 juni 1791, I794 blev han Sockenadjunkt i Norra Råda men dog där, efter endast två års tjänstgöring, den 2 november 1796. Pastor Palm var gift med en postmästaredotter från Åmål, Hedvig Henrietta Groth, och hon dog den 18 januari 1884, 70 år gammal. Pastor Palms redbara karaktär och allvarliga sinne visade sig i följande märkliga disposition om sin begravning, som han uppsatte endast två dagar före sin död:      

                                                  

"Som jag finner det min förvandling snart nalkas och jag tillika med största oro och bekymmer förutser det utblottade och utfattiga tillstånd, uti en älskad hustru och trenne små barn försättas, anser jag för en skyldighet att, så mycket jag förmår, hindra utgifter för ett gäldförbundet sterbhus och därföre om min begravning förordna följande, det jag vill, skall bliva obrottsligen efterföljt.

 

1. Så snart kistan blivit färdig lägges kroppen däruti, insvept i ett gammalt lakan och locket slås genast på. Annan svepning vill jag alldeles icke hava och annan svepning kan sterbhuset ej utan skada giva. Det är dåraktigt att låta kammarduk och andra fina linnen förruttna utan nytta, änskönt man har råd därtill, men det är lastbart att göra det, då fattigdomen sådant förbjuder. 

      

2. Allsintet vill jag bliva beskådad efter min död av nyfikna människor; vore avsikten med de dödas beskådande att påminna om sin egen dödlighet, för att därav uppmuntras till goda förberedande tankar på det viktiga steget ur tiden in i evigheten, så skulle jag låta föranstalta därom, att en paradsäng för         min döda kropp bleve uppsatt i det nybyggda benhuset på Råda kyrkogård, där var och en som ville skulle få beskåda mig så länge jag kunde beskådas, men nu, då orsaken till detta bekikande endast är för att få se hur den döde är svept, om han är sig lik eller icke, om han höll ihop munnen, om ögonen vore tillslutna m. m., så kan man svara dem, som åstunda sådant att veta, att om de leva christligt och hava döden i rättskaffens åtanke, kunna de en gång få se mig i Christi Rike, dit jag genom Hans nåd hoppas få komma, och då skola de förvånas över både mitt och deras herrliga utseende.

 

3. Kyrkvärden N. N. (här uppräknas sex bönder), skola bära liket till kyrkan. De bliva sedan undfägnade med husmanskost, dock så att ingen blir överlastad; Jag bar aldrig tålt fyllhundar under min levnad, vill därför ej att någon skall fyllas på min begravningsdag. Klockaren, Sångaren och Kyrkstöten bjudas ock med till måltids. Klockaren efterser att de andra gästerna bliva riktigt undfägnade.

 

4. Socknens Herrskaper hoppas jag göra mig den sista äran och följa min döda kropp till graven, vilket sker på en söndag före gudstjänsten. Fägnad har ej sterbhuset råd att bestå och jag är övertygad att Herrskaperna ej fråga stort därefter.

 

5. Får Herr Kyrkoherden Piscator i Ekshärad tillfälle att begrava mig, är det väl, varom icke, så kan det förrättas av vilken Präst som helst. För all del så måste personalierna vara utan allt smicker och överflödigt beröm. Har jag under min levnad och ämbetstid uträttat något gott och nyttigt, så skall verkan därav förskaffa mitt minne mer aktning och beröm än 100 lovtal från predikstolen kunna åstadkomma, och dessutom få jag av Gud uppbära min fulla lön. Har jag åter ej kunnat uträtta något gott, så förtjänar jag ej något beröm och i alla fall blir det onödigt. Vad som hörer till mina levnadsomständigheter har jag antecknat uti Woeldickes Compendium Theologicum, som finns bland mina böcker.

 

6. I sydvästra delen av kyrkogården, invid muren, skall min grav grävas så djup att min mull ej kan bliva oroad.

 

7. Följande böra få underrättelse om mitt dödsfall (här uppräknas 15 personer). Släktingar och Pastortets Herrskaper onämnda; till vart hus sändes ej mer än ett Notificationsbrev, ty jag förmodar att på intet ställe råder så stor oenighet, att ju icke den ene omtalar för den andre brevets innehåll."

 

 

Min farfarsfarfar Lars Henric Palm, var den äldste av de tre små barnen som nämns ovan. Dock var han inte son till prästen utan oäkta son till Henrietta Groth som hon hade med sig in i deras äktenskap. 

Även om det bara är namnet jag ärvt från Joachim Arnoldi Palm, känner jag i min yrkesroll en stor gemenskap med denne originelle man.

Mauritz Palm